Du har inte funnits där för mig ända sen jag var liten, sen kommer du helt plötsligt tillbaka och tror att allt ska vara som förr?
Det är inte så det funkar, du har dina favoriter nu medan jag bara tynar bort och bara är ett minne blott..
Du var den stora i mina ögon, den överbeskyddande som jag älskade hjärtligt, men du lyckades förstöra allt in i grunden, jag trodde du hade blivit en bättre människa, jag ignorerade all skitsnack jag hörde runt omkring mig, det kunde inte vara sant!
När jag började planera min student och min stora 20 årsdag, med förhoppningar om en fin present och speciellt ett varmt grattis skulle komma, men inte ens det kom utanför dina läppar, så mycket betyder jag för dig?
Du säger att allt är mitt fel, SKITSNACK! Det är och har ALLTID varit ditt fel, hur vågar du lägga skulden på ett barn? HUR?!g
Dina nyfödda barn skiter jag fullständigt i! Så länge du inte godkänner mitt liv och erkänner dina misstag så är inte din familj, min Familj!
Jag har min familj, mitt hjärta finns hos dom och inte hos er!
Du finns inte där för mig, så har jag INGEN skyldighet alls att finnas där för er!

Du skulle vara min Pappa, min Förebild, Mitt Hopp, En hjälpande hand, Min Hjälte, Min beskyddare, Mitt ALLT!

Men du visade sig bara vara en irriterande sten i min sko.. Den som fanns där men på fel sätt. Du var min pappa fram till att jag var 10 år, sen försvann du, nu är du tillbaka, men det är inte min Pappa som är tillbaka, utan en blind man som inte förstår vad det är han går miste om..

I love you, but i Hate you!

Mitt enda syskon, Min enda bror.. Vi är en!