Ett ämne jag sällan tar upp i bloggen är Kärlek, för att det har aldrig spelat så stor roll för mig, jag är van vid att bli besviken, sviken whatever, då menar jag allmänt både på killar, vänner OCH familjen.
Under min uppväxt har jag inte riktigt lärt mig vad kärlek är egentligen, med att växa upp med föräldrar som tjaffsar hela tiden och bråkar har det inte riktigt satt sig i mig hur man älskar en annan person.
Det är tufft för mig att erkänna det men varje gång jag kommer till den punkten då man ska prata känslor så blir jag bara förvirrad och vet inte vart jag ska ta vägen och därför är det lättast för mig att bara ge upp.

som liten lärde jag mig själv att jag är den som betyder mest för mig själv och inget eller ingen kommer någonsin kunna ställa sig i vägen för det, men hur farligt kan det egentligen vara? skaffa familj och ha det stabilt?

När jag var ungefär 12 år då mina föräldrar skilde sig, så hade jag alltid i tanken "Jag ska aldrig låta mitt barn gå igenom något sånt här".
Nu är jag 19 år, lika gammal som min mamma var när hon blev gravid med mig. och jag som fortfarande går i gymnasiet tänker "Va? Jag? Barn? Giftermål? neeej det är föör tidigt"
Tänk på hur mycket tiderna ändras..

Men..
Hur länge kommer jag vänta?

När kommer det ÄNTLIGEN kännas rätt?

Det är helt sjukt hur man ska leva upp till sina föräldrars krav!

Varför kan man inte bara göra som man själv vill och att alla accepterar dina val i livet?
Hur svårt kan det vara?